En blind muslimkramare har hittat ett korn

Hans namn är Stefan Attefall, och han är civil- och trossamfundsminister. Upprepade gånger har han försvarat muslimers ”rätt” att bygga moskéer. Själv tillhör han ett parti som är varken kristna eller demokratiska; KD.

Nu har han dock blivit lite rädd för de minst sagt svajande siffrorna och bestämt sig för att sätta ned foten.

Attefall försvarar skolavslutningar i kyrkan i en debattartikel i propagandatidning nummer två – Expressen. Ni ser, i Sovjet var Pravda nummer 1 och Izvestija #2. I Sverige har vi Aftonbladet och Expressen. Hur slutade det för de sovjetiska? Tja, Pravda har förlorat allt sitt inflytande och virrar in sig i sitt leninist-stalinistiska tänkande för sig själva, och Izvestija har omvandlats till en tillförlitlig, fri tidning. Dröm om den dag Sverige får det så, men Ab och Ex kan ändå lika bra läggas ned, förutom PK är det så mycket annat skit på deras sidor. Hur som helst, nu stack den döende fredsfågeln KD ut sin näbb, men det blir allt tydligare att den vita flaggan hissas. Så här skriver Stefan Attefall:

I dag firar eleverna på Svaleboskolan i Veberöd i Skåne sin skolavslutning. För första gången hålls den inte traditionsenligt i kyrkan, det har rektorn beslutat. Men föräldrarna och kyrko­hedern ordnar ändå en samling i kyrkan efter skolavslutningen, trots invändningar från rektorn.
I Steninge norr om Halmstad är det stopp för skolavslutning i kyrkan, trots att föräldrarna vill vara i kyrkan. Nu tvingas skolbarnen och föräldrarna stå utomhus.
Ordet ”Vägkyrka” får inte förekomma på en vägskylt i Ängelholm. Det är religiös propaganda, anser kommunstyrelsen. I Jönköping förfasar sig S-riksdagsmannen Peter Persson över att människor får sin arbetsmarknadspraktik på den kristet drivna Second Hand-butiken. På deras personalmöte avslutas nämligen samlingen med en kort bibeltext och en bön. Trots att det är frivilligt förfasar sig den ledande s-politikern.
Man kan fortsätta att rada upp exempel. Någon form av religiös beröringsskräck verkar ha drabbat det offentliga Sverige. En kyrka, en psalmsång och en ”Fader Vår” verkar få i övrigt sansade beslutsfattare att gå i taket.

[...]

De trossamfund som i dag får statligt stöd företräder drygt 8 procent av Sveriges befolkning, förutom de 6,6 miljoner som är medlemmar i Svenska Kyrkan. I deras verksamheter kan man gå med i en kör eller en scoutkår, gå på träffar för daglediga eller få hjälp med läxläsning. De organiserar människor över generationsgränser och många gånger också över olika sociala och etniska gränser.
Religionen och trossamfunden är en central del av ett gott samhälle. Religionen är kanske den starkaste värdeförmedlande kraften i ett samhälle och står för mycket av tradition och historia, inte minst för många av våra nya svenskar som inte ännu har sin ”egen” historia i Sverige.

[...]

Kort sagt: Ett samfund har till exempel rätt att ha uppfattningen att äktenskapet är en institution mellan en man och en kvinna, eller att en ledare för samfundet inte får dricka alkohol. Staten bör inte försöka påverka detta. Däremot har vi alla rätt att som privatpersoner eller medlemmar i en organisation driva opinion för det vi tycker är det bästa. Staten är fri att lagstifta för sin del och ett samfund kan ha en annan uppfattning. Det kallas för religionsfrihet.

Ett trossamfund som blir beviljat bidrag ska, enligt lagen, ”bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”. Med det menas de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformens första och andra kapitel. Det handlar till exempel om att upprätthålla rätten till yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och religionsfrihet. Alla bidragsberättigade samfund i Sverige uppfyller med bred marginal detta krav.
Mycket av det som kulturföreningar, konstnärer och artister utför eller skapar gillas av många, men ogillas av andra. Vi kan och ska inte tycka lika om allt, men trots meningsskiljaktigheter finns det positiva effekter av det statliga stödet till kyrkor och samfund. Den samlade bedömningen som regeringen gör är att de är viktiga för samhället.
När ska vi få ett samhällsklimat där religionen ses som ett naturligt inslag? Så är det runt om i världen – men inte i Sverige.

Ja, att nysvenskarna nödvändigtvis måste nämnas var då inte särskilt förvånande, men annars håller jag ju med om vad som skrivs. Problemet är att politikerna är oerhört lama när det gäller att bevara våra svenska traditioner. Det handlar till exempel om skolavslutningar i kyrkan, som jag skrev om här. Jag tror ändå att det slutar med att fågeln KD störtar till marken där man överkörs av massutförsäkringarnas och islamiseringens hövding Fredrik Reinfeldt.

Och då får vi antingen socialistisk eller reinfeldtistisk kultur- och skolpolitik. Lovar inte någon ljus framtid för ”barbarerna” här i Sverige.

Hade Göran Hägglund något att säga, eller är han för inkörd i sin HBTQXYZ-politik?